Ett lik i badtunnan
”Typiskt, Mikael är inte här. Han har försovit sig igen.” sade Claudia uppgivet. ”Kursen börjar om fem minuter. Anna, kan du gå och knacka på dörren till stugan nr. 8a, där Mikael bor och hämta honom?”
Anna svalde den sista tunnbrödsbiten med lite kaffe, tog på sig sina tjocka stövlar och klev ut i snön. Hon andades djupt in den kalla, friska vinterluften. En snabb titt på termometern visade: allt OK, ingen fara, det var -12 grader, ingen snösmältning just nu. Igår var det töväder. Det bara droppade från tak och trä och det mitt i februari. Nu fanns det bara istappar kvar som vittnade om eländet.
När Anna återvände satt de andra redan i kursrummet (bild 11). ”Han öppnar inte. Han är väl trött efter badet i tunnan igår. Låt honom sova en liten stund till.” säger Anna. Eleverna började begrunda betydelsen av partikelverb och var helt upptagna med att lösa knepiga uppgifter och hitta på meningar. Snart var det tid för fikapaus. Mikael hade inte dykt upp. Susanne, Anglagårds värdinna hade redan ställt fram äppelkaka med kanelkryddad vispgrädde, när Robert med ens störtade in och skrek: ”Det ligger ett lik i badtunnan.” Alla sprang upp och rusade ut, utan att ens ta på sig ytterkläderna. Till sin bestörtning såg de att det var Mikael, som halvlåg i badtunnan. Ena armen hängde ut utanför tunnan, den var stelfrusen. Den andra armen flöt knappt under vattenytan. Huden var ganska skrynklig. Det fanns istappar i håret och ögonfransarna. Ögonen stirrade upp i den blåa himlen. Den tidigare så varma blicken hade blivit stel.
Ebba började storgråta. ”Mikael. Vad har du gjort? Jag sade ju till dig att inte sitta för länge i badtunnan.” Claudia tar Ebba, som sjunkit ner på knä, i famnen. I det hela kaoset var det en enda person som höll huvudet kallt. ”Troligen var det ingen naturlig död eller olycka utan ett mord. Ser ni det blodröda vattnet? Vi får inte röra Mikael och ta ett steg tillbaka för att inte förstöra några spår.” Först nu lade de andra märke till den iskalla blåsten och de sprang huttrande tillbaka in i huset.
”Vi måste genast ringa polisen.” skriker Haja upprörd. ”Nej, inte än.” lungnar Fridolin ”Tänk på att mördaren kan vara en av oss. De låter oss aldrig åka hem igen. Vi ska reda ut det här själva. Ruedi, ta din kamera. Vi går tillbaka till brottsplatsen för att säkra eventuella spår, som mördaren har lämnat efter sig. Vi måste leta efter mordvapen också.”
De andra tog plats vid matbordet. Anna sade: ”Oj, vad jag är kaffesugen efter allt det där tumultet. Vem vill ha en bit äppelkaka? Dessutom förstår jag inte, varför vi ska ha en mordutredning. Han kan väl ha ramlat. Förresten, var det inte du, Ebba, som var den sista som satt i tunnan med Mikael?” Men Ebba sade ingenting untan bara hickade och snörvlade. Ingen hade lust på äppelkaka.
”Vad var det egentligen, ni bråkade om i kväll?” frågade Kathrin, kursens slöjdlärare. ”Jag hörde upprörda röster från tunnan.” Ebba for upp: ”Det var Anna. Hon och hennes fixa idé om hur vintern ska vara. När Mikael klev in i tunnan började vattnet rinna ut genom ett litet hål ungefär fem centimeter under tunnans överkant. Anna anvisade Mikael att genast sätta stopp på det genom att hålla igen hålet med fingret eller att hitta en bit trä som propp. Hon sade att hon inte stod ut med ljudet av det rinnande vattnet som påminde henne om töande snö. Men Mikael bara skrattade högt och sade att det skulle lösa sig snabbt. Han skvätte vatten ur tunnan för att sänka vattenspegeln. Då blev Anna riktigt arg, skällde på honom att inte smälta bort all snö. Hon klättrade ut ur tunnan, ryckte till sig badlakanet och stövlarna och klampade iväg.” Alla tittade fundersamt på Anna.
Just i det ögonblicket återvände Fridolin och Ruedi. De såg allvarliga ut. Fridolin sade: ”Vi har bevis på att det gäller mord. Mikael blev stucken. Det finns ett litet sår direkt ovanför hjärtat. För övrigt är alla spår förstörda. Snön kring badtunnan trampades ner när vi samlades kring den, så vi kan inte följa fotspåren.”
Ruedi gick till kursrummet bredvid ock kopplade kameran med datorn. Alla följde efter och satte sig kring bordet (bild 15). De böjde sig över datorskärmen utom Anna som bara satt där och lackade om sina naglar. ”Titta, det här är en förstoring av såret”, sade Ruedi och visade den förskräckliga bilden. ”Jag vet vad mordvapnet är”, ropade Karin genast ”det måste ha varit det där verktyget man behöver för att tillverka skedar. Det var du, Ebba, som hade det sist när du snickrade en träskål. Den där skålen som var tänkt som present till Mikael. Och han som bara sade, att den är väl lite klumpig. Då blev du så där arg och kastade verktygen och skålen ut i snön. Det måste ha varit Ebba som mördade Mikael”. ”Nej, inte det”, invände Marcel fundersamt ”ser ni sårets ränder. De är släta. Vertyget du misstänker som mordvapen, och som förresten heter ”skölp”, har ett u-format blad. Såret borde då se likadant ut.” ”Och se där”, lade Lena till ”Titta noggrannt på fotona. Där i såret sitter en liten röd bit. Det är inte blod.” Just det. Ruedi zoomade in bilden. Där fanns det en liten flisa som glänste signalröd. ”Vad kan det vara då?” undrade Brigitta ”Är det en bit färg från mordvapnets handtag?”
Alla gick ut till verkstaden för att leta efter ett redskap med rött handtag. Framför verkstaden stod Ebbas bil. Den var signalröd, som Lena gjorde de andra uppmärksam på. (bild 001). Brigitta började genast undersökningen genom att noggrannt granska, om det fanns några skador i bilens lack. ”Precis samma färg som biten i såret”, konstaterade hon. Alla tittade på Ebba som bara stod där, huttrande och med rödsprängda ögon. Hon började gråta igen. ”Det var inte jag”, suckade hon ”Jag älskade Mikael. Jag skulle aldrig ha mördat honom. Efter det där bråket i verkstaden försonades vi”. ”Jag vill inte veta på vilket sätt då”, sade Anna torrt ”Troligen gav Mikael dig det där gräsliga bandet med hjärtmönster, som han hade vävt”. Ebba svarade ingenting utan bara sprang iväg till huset. Då rapporterade Brigitta: ”Jag hittade inga skador i bilens lack. Den där röda biten härstammar inte från Ebbas bil”. Alla gick tillbaka till huset och fortsatte att diskutera fallet. (bild 15) Det var endast Anna som igen bara satt där, synbarligen ointresserad och avlutade sitt verk genom att stryka lack med glitter på sina naglar. Gabriela som inte tyckte om glittrande naglar tittade föraktfullt på Anna och sade ”Jag kan inte förstå att du inte sörjer Mikael. Det var ju uppenbart att du var kär i honom, eller hur? Det märktes bra, så som du alltid flörtade med honom. Förresten, hade du inte rött nagellack på igår? Samma röda färg som Ebbas bil? Hämta lacket, så kan vi jämföra det!”
Men Anna blev bara arg och vägrade att hämta nagellacket. Hon började svära och for upp ”Ni skrattar alltid åt mig. Låt mig vara i fred! Jag kom bara hit för att njuta av min vinterdröm om snö och is i Lappland. Ni förstör allt”, skrek hon och störtade ut ur rummet. De andra hörde dörren smälla och såg Anna susa iväg med sparken. ”Jag ska hämta nagellacket ur Annas rum”, sade Susanne, som hade alla nycklar.
Snart blev det klart, att nagellacket hade precis samma färgton som den röda flisan i såret. ”Men hur i all världen ska vi kunna bevisa mordet”, frågade Fridolin ”vi har inget mordvapen. Vad kan det vara? Det måste vara ganska jämnt och spetsigt.” Då hörde de ett droppande utanför fönstret. Istapparna som hängde från taket hade börjat smälta och vattnet droppade på verandan. Istapparna! De tittade på varandra. Kunde det ha varit så att Mikael blev mördad med en istapp? ”Hur ska vi kunna bevisa det”, undrade Claudia. ”Jag har en idé”, sade Johanna ”När jag satt i tunnan med de andra klockan åtta kom Robert för att mäta vattentemperaturen. Det var exakt 40 grader. I morse var det ännu 13.5 grader, som vi kan se på Ruedis bilder.” Hon tog fram sin mobil och började ivrigt trycka på den och mumla siffor. ”Jag har det! Vattnet är för kallt. Efter exakt 14 timmar och 37 minuter, med hänsyn till yttemperaturens förlopp och luftfuktighet borde vattnet ha varit 13.8 grader i morse. Det kan bara förklaras genom att en istapp har smultit i vattnet och har kylt ner det lite grann.”.
Just i det ögonblicket hördes en smäll och ett skrik utifrån. Genom fönstret såg de, hur Anna just höll på att sjunka genom det bristande istäcket på Prästsjön. Efter några sekunder försvann hon under isen, bara sparken stod kvar. Alla satt där, blixtstilla och stirrade ut i det glittrande vinterlandskapet. Ingen rörde sig.